madeleine marie

Hej hörni,

Madeleine här

Det här inlägget kommer att handla om min resa från Sverige till Asien, Australien och USA, om allt jag lärde mig på vägen och hur jag tillslut flög in i USA och bara krashade så himla hårt.

Jag är tillbaka efter 16 månader utomlands och ni som har följt mina videos kanske inte vet att min resa slutade någonstans i början på det här året, helt sönderkörd på akuten i USA.

Jag reste till 3 världsdelar på 16 månader 

I helgen fick jag tid att kolla igenom min youtube och några av de videos som jag har gjort, min backpacking resa till Asien var helt otrolig och fantastisk, och på mina första videos jag gjorde i Asien så ser man en naiv liten tjej, hon är så himla positiv och taggad. Jag tror att det som fick mig framåt då var mina mål jag hade; För det första, att komma in på en utbildning i Australien som i sin tur skulle göra så att jag aldrig mer behövde komma tillbaka till Sverige igen.

Jag tappade bort mig själv någonstans under resans gång och jag har inte hittat mig själv igen, 16 månader senare är jag tillbaka i Sverige. Jag är trasig, tappad, utan några framtidsmål och allt jag har kämpat för under hela 2019 känns helt totalt bortkastat.

Så nu kör vi. Här är hela min resa från Asien till Australien till USA.

Jag reste iväg med en dröm, ett hopp och en tro om att aldrig behöva komma tillbaka

Jag tänkte verkligen att jag var klar med Sverige, jag mådde så otroligt dåligt när jag bodde här förra gången, jag levde ett destruktivt liv i en stad jag egentligen hatade och min rutin var bara helt sämst. Jag levde nära ett beroende som jag var tvungen att resa ifrån för att komma ur.

Jag hade bott utomlands innan och jag visste att jag mådde så mycket bättre där jag hade bott förut, så jag tänkte att, varför inte prova Australien nu, det landet verkar ju fett. Jag skapade ett nytt mål i mitt huvud om att plugga och bo där och i November 2018 gav jag mig ut på min resa. Den började i Asien från November till Februari, för att sen fortsätta till Australien från Februari till November för att tillslut avslutas i USA från November till Februari 2020.

Att bo i Gold Coast slutade med 20.000 minus på kontot

Jag orkar inte gå in på allt om Gold Coast nu (finns dock dokumenterat här haha) men jag blev helt enkelt tvingad till att söka jobb på en farm eftersom jag hade helt slut på pengar, det var lustomt i plånboken och för att inte behöva bli hemlös och flytta ut på gatan letade jag efter någonstans där jag kunde jobba för boende.

Jag hittade ett inlägg på facebook om att en Egg Farm i Norra Queensland sökte en person, man skulle få ett boende, en bil att köra och 100 dollar till mat i veckan i utbyte mot att man varje dag tog hand om hönsen på gården. Jag sökte jobbet och det tog inte länge innan jag fick ett svar, jag hade fått jobbet.

Tanken var alltså att jag skulle jobba med att samla ägg (som fö. var täckta med bajs, kadaver, spya) jag körde traktor på åkrar och snickrade upp staket till hönsen som jag egentligen inte hade någon aning om hur man gjorde. Solen brände på varje dag och jag skulle sköta ca. 3000 höns, plocka upp alla som var döda med bara händer för att undvika att sjukdomar skulle spridas samt sköta alla 12 hundar, 2 ankor och vattna alla blommor på gården. Jag var hela tiden tvungen att låtsas vara bäst på allt jag gjorde och låtsas att jag kunde allt han bad mig göra (det var som sagt sjukt hög konkurrens på jobb).

Jag var alltså helt själv på en farm mitt ute i ingenstans, med ingen att prata med, det blev mörkt som fan på kvällarna och jag var omringad av världens(!!) farligaste spindlar, ormar och vilda kängurus. Det här var så mycket mer än vad jag kunde hantera, och jag tror att det var speciellt bonden som jag tyckte var så sjuuuukt sträng, sa inte ens hej när han såg mig eller godmorgon på morgonen.

Fy fan alltså.. jag var självklart så otroligt tacksam över att inte behöva bo på gatan, men livet på farmen var forfarande så sjukt tufft för mig.

Jag bodde och jobbbade på den här farmen varje dag i en månad

Under den tiden lyckades jag få upp ett hopp igen om ett liv i Sydney, att jag faktiskt ville bo och plugga där, och jag började fundera på hur jag skulle ta mig dit. Ett enkelt sätt att ta mig från den här bondgården utan pengar var ju att bli Au Pair, jag kunde absolut inte hamna i en situation som den i Gold Coast så jag började söka på facebook igen om jobb i Sydney.

Efter en sjukt tuff tid till en början i Australien, fann jag mig själv i Sydney i juni. Jag behövde nog egentligen mer tid till att landa och läka från alla sjuka upplevelser jag hade varit med om men det fanns liksom ingen tid, allt jag gjorde var att jobba för minimilön i ett samhälle där jag bara kände mig sjukt ouppskattad och jag blev gång på gång, lovad så himla mycket på alla mina jobb, men ingen höll vad de någonsin lovade.

Det var typ den grejen som fick mig att bli sjukt trött på Australien, att allt jag gjorde och kämpade för aldrig typ uppskattades någonstans. Jag gav så otroligt mycket men fick aldrig något tillbaka. Nu när jag ser tillbaka på den här tiden i Australien var jag nog helt enkelt lite för naiv och godtrogen i ett ganska tufft samhälle och det förstörde mig totalt. (Jag kan verkligen säga att Australien gav mig det skinnet på näsan som jag en gång för alla behövde).

Det var liksom motgång på motgång på motgång och jag kände mig inte hemma i varken Brisbane, Gold Coast eller Sydney. Missförstå mig rätt, de är alla otroligt vackra städer och härliga resmål men jag blev helt enkelt lovad lite för mycket, och fick lära mig att många australiensare kan vara sjukt speciella.

Jag landade alltså i Sydney i juni och jag var nu tvungen att bygga upp mig själv från 0, landa från en sjuk farmupplevelse och försöka komma in i ett annat liv i en faktiskt fantastisk stad.

Mitt enda mål var nu att komma in på Univeristy där, och jag lyckades tillslut att komma in på den skolan jag ville, fick till och med ett scholarship på nästan 120 tusen. Jag var verkligen on top of the world och kände äntligen att, allt som jag har kämpat för nu, det kommer vara värt det. Allt kommer att lösa sig när jag börjar plugga i februari. 

I november fick jag ett erbjudande, en betald flygbiljett fram och tillbaka till USA

Jag var alltså i Sydney på hösten 2019 och jobbade, men hade ändå knappt råd att betala hyran eller köpa mat där heller och jag började sakta men säkert att må ganska dåligt där också. Jag vill bara säga att Sydney är den staden i Australien där jag trivdes bäst, men någonstans i slutet på min Sydney-tid utspelade sig dock vissa saker som gjorde att jag kände mig sjukt sviken och vilsen, och även fast mitt liv utåt sätt kanske var bättre än det någonsin hade varit under hela 2019 i Australien, så är det värsta som finns att bli sviken av någon som man tror står en nära.

Jag tog chansen, och åkte till USA för att komma bort i några månader, och tanken var att jag skulle komma tillbaka till Sydney i Januari, precis innan skolan började.

Jag var så otroligt lycklig när jag landade i min absoluta favoritstad i hela världen. Jag hade saknat San Francisco så otroligt länge och hade någonstans i allt kaos varit tvungen att glömma hur bra det är där eftersom jag nu hade bestämt mig för att jag skulle bo och leva i Australien.

Väl i USA blev jag inkastad i ett helt annat liv, en heeeeelt annan kultur om man jämför med Australien, jag körde på i 180 men det var bara så totalt annorlunda från allting jag hade gjort under det senaste året.

Hela min resa i Asien, till Australien och efter alla sjuka intryck så skulle jag nog egentligen behövt åka hem till Sverige och vila men jag körde på och om mitt fokus i Australien hade varit endast överlevnad så hade allt nu bytts ut till att behöva prestera i ett samhälle som alltid är på topp. 

Jag kom ihåg min första vecka i USA, jag kom dit och bara bröt ihop totalt

När mina nära där frågade mig, varför jag inte pluggar hos dem i USA så blev det på ett sätt droppen. Jag hade pushat mig så hårt så länge och den lilla frågan blev alldeles för mycket. Jag hade under min tid i Australien aldrig kunnat släppa San Francisco och USA även fast jag hade kämpat för att få det bra i Sydney nu, men nu öppnades alltså en dörr i USA som jag hade trott var helt låst.

Det är ju egentligen där, om jag hade fått välja helt fritt vart jag skulle bo, skulle vilja bo, men jag hade någonstans trott att det aldrig skulle vara möjligt, och jag bara bröt ihop totalt. Jag grät och grät och grät och kunde inte sluta. Jag kände mig nu så otroligt splittrad som människa, splittrad mellan människor, åsikter, kulturer och jag hade någonstans på min resa tappat bort den tjejen som man kan se på mina första backpacking videos, den tjejen jag egentligen är fanns liksom inte kvar längre.

Livet i USA rullade på, snabbt som fan, och jag hann knappt inse att jag var i en helt ny världsdel. Det blev jul, nyår och jag var någonstans tvungen att prestera på topp och försöka gå vidare från allt som hade hänt under det senaste året 2019. Det var lättare sagt än gjort och jag var så bara sjukt deppig under julstressen och nyår spenderade jag i sängen på mitt rum, hamnade någonstans tillbaka i det beroendet jag försökt lämna i Sverige och allt kändes bara mörkt och tungt.

Jag var på exakt det stället jag ville vara och självklart så älskade jag det, men jag visste att den här perioden snart skulle vara över och allting slutade med en fysisk och psykisk kollaps. Jag hade inte tagit hand om min kropp och hälsa på det sättet som jag egentligen borde gjort och i början på Januari 2020 hamnade jag på akuten i USA, jag hade fått i mig nötter och en gång för alla tvingades jag ner på jorden.

Jag fann mig där i bilen påväg till sjukhuset, tillbaka i en kropp som var totalt slutkörd, det fanns 0 energi kvar, ingen kämparglöd. Jag hade varit i överlevnads-mode för länge och jag gjorde så många saker som jag egentligen inte hade någon ork till att klara av, men jag var tvungen, jag ville inte tillbaka till Sverige.

Så i början på det här året kraschade jag alltså totalt, och resan på motorvägen i USA till akuten var en hemsk nära-döden upplevelse. Jag var uppe i bergen och trodde någonstans att vi skulle hinna hem till min adrenalinspruta, men det var ohållbart och det var en hemsk känsla att sitta där i bilen, känna att min hals började svullna igen, jag hade svårt att andas, jag blev stressad och trodde helt ärligt att jag skulle dö.

Jag tänkte att nu är det här slutet och det var ju kul att dö här i USA efter min resa till Australien och jag fick ju se Asien i alla fall. På toppen av det hela så täckte inte min reseförsäkring om någonting skulle hända i USA och jag vet hur sjuka räkningar man kan få och det var bara en sån otrolig stress att sitta där, halsen svullnar och ba vafan. vad gör jag nu. 

Efter min sjukhusvistelse

De hade pumpat i mig så sjukt mycket mediciner och jag var själv, i en ny världsdel, helt slut, och jag kände att jag inte hade någon att luta mig mot, ingen trygghet, ingen säkerhet och jag kände mig så ensam, så trött, så utanför mig själv, mina armar var så tunga från alla droger jag fått och jag blev utskriven från sjukhuset helt helt slut. Jag orkade ingenting efter det och jag hade kraschat, jag hade blivit tvungen att stanna upp, jag fick äta medicin i en vecka som också påverkade mig otroligt mycket och allting bara kom över mig då, hela min resa, alla dåliga val jag hade tagit i Australien, skolan jag hade kämpat så hårt för att komma in på, allt kastat åt helvete och nu fann jag mig alltså här, i USA, och visste inte alls vad jag skulle göra.

Om jag hade levt utanför min kropp innan så fick den här medicinen verkligen ner mig på jorden, mer än någonsin innan, jag hade ingen ork eller lust till någonting, jag var trött, jag var slut, jag var sönderkörd, sönderstressad, det knäckte mig totalt, jag gick in i väggen och jag kunde inte gå utan att bli andfådd, jag hade svårt att andas, kändes som att mitt hjärta skulle hoppa ur min kropp och jag vågade inte sova för att varje gång jag la mig i sängen för att slappna av så vågade jag inte blunda, jag trodde att om jag somnar nu så dör jag, mitt hjärta slog så hårt och även hur dåligt jag än mådde så kände jag någonstans att jag kan inte åka in till sjukhuset nu, det är ingen som kan ta hand om mig här eftersom jag inte har någon försäkring. Det värsta har hänt, jag har blivit sjuk i ett land som jag absolut inte kan vara sjuk i. Jag såg ingen mening med någonting längre och jag var helt paralyserad, det fanns liksom ingenting kvar att leva för.

Det gick flera veckor och jag blev inte bättre, jag kunde vakna upp med panikångest och om jag ska vara ärlig så visste jag inte vad panikångest var innan det hände mig. Jag mådde bara så himla dåligt på ett sätt jag aldrig mått dåligt på förut och jag trodde att mitt hjärta skulle gå sönder. Vad fan gör jag då, hoppas att de skickar hem liket till mamma i alla fall.

Det här var en så otroligt mörk tid och en mörk månad och en så mörk start på det nya året. Jag inser nog inte att det här hände mig för bara 3 månader sen. Jag känner mig forfarande inte läkt och jag har inte hunnit bearbetat det som har hänt mig i Asien, Australien eller USA. Mitt liv har helt enkelt gått i 120 alldeles för länge.

Jag åkte hem i slutet på februari

Det känns nu lite som att allt jag har jobbat för på min resa, hittils, att alla motgångar och allt jag har gått igenom har varit till spillo, allt har blivit förstört och min plan att någonstans börja plugga känns som bortblåst. Jag är slut men inte nog med det, det har varit sjuka saker som pågått i världen som ni kanske vet, härjar det en Corona-Pandemi och eftersom jag nyss kom hem till Sverige igen, och att de stängde gränserna kanske för mig varit det bästa som kunde hända. Jag kan inte fly från Sverige längre och jag har någonstans tvingats tillbaka till en vanlig vardag här. Jag hade så stora drömmar när jag åkte men någonting jag kan ta med mig från förra året 2019 är att jag måste lära mig att ta hand om mig själv först. Jag är det viktigaste jag har och jag har typ börjat att inse det nu. Tar man inte hand om sig själv så kan man inte ta hand om andra och man kan definitivt inte göra bra och hållbara val, och jag vill inte leva i den där världen längre.

Att börja om på 0 och försöka hitta ett ljus i Sverige igen är så sjukt svårt för mig när jag varit ute och flugit så länge, men jag måste nog lära mig att bli tacksam för det lilla igen, jag måste komma ner på jorden, läka, ta hand om mig själv och min hälsa. Att må bra är så himla viktigt och det är nog det jag måste fokusera på nu.

Mina kommande videos kanske inte kommer vara så otroliga och fantastiska, jag kommer att sluta resa och jag kommer kanske att byta fokus, men jag hoppas att ni ändå vill stanna kvar här med mig, så kanske vi kan lära av varandra. För ni har säkert som jag, också varit med om andra tuffa saker, och jag vill någonstans skapa en gemenskap i ett läkande och att må bra. Jag vill att min youtube-kanal ska vara någonting man kan gå in på för att bli glad och må bra, och jag vill tillbaka till den känslan jag hade under min backpacking-tid och jag är så himla trött på att må dåligt.

Jag är här nu, hela 2019 förändrade mig och vi får se vad som händer, just nu är allt jag vill göra att hitta tillbaka till mig själv. Jag vill tillbaka till mitt intresse att filma, fota och skriva. Det kanske bara blir av en basic vardag här i Sverige, men det får vara okej nu. Jag måste fokusera på allt det där som faktiskt får mig att må bra.

Jag vill kunna se ett ljus i allt mörker och jag vill också kunna sprida det i det jag gör, jag vill sprida glädje och hopp om en ljusare framtid,

för livet går som vi alla vet, vidare.

Vi hörs